Snötyngda granar, rödluvade tomtenissar och en stjärna som lyser över alltsammans. Motiven på våra julkort känns eviga, men vart och ett har en egen historia i måleriet, och den är längre än julkortet självt. Den som ska rita eller måla årets kort kan därför låna friskt av mästarna. Här är fyra julmotiv ur konsthistorien, och vad de kan lära den som gör kort i dag.
Vinterlandskapet börjar i Flandern
Det klassiska vinterlandskapet, byn under snön, de kala träden, människorna på isen, har en förvånansvärt tydlig startpunkt. När Pieter Bruegel den äldre målade Jägarna i snön år 1565 skapade han det som Kunsthistorisches Museum i Wien, där målningen hänger, kallar det europeiska måleriets första och främsta vinterlandskap. Tre trötta jägare kommer hem med magert byte, hundarna traskar med sänkta huvuden, och nere på de frusna dammarna åker byborna skridskor som om kylan inte angick dem. Tavlan ingick i en svit månadsbilder beställd av köpmannen Niclaes Jonghelinck, och fem av seriens sex målningar finns bevarade.
Titta en extra gång på färgerna. Nästan hela ytan är bruten vit och gråturkos, silhuetterna är nästan svarta, och det enda som riktigt bränner till är den lilla elden vid värdshuset i vänsterkanten. Det receptet fungerar lika bra i A6-format som på en ekpanel: stora lugna ytor, mörka konturer och en enda varm accent.
Snö, rimfrost och stjärnhimmel på svenska
I Sverige fick snön en egen specialist. Gustaf Fjæstad (1868-1948) slog sig ner vid sjön Racken utanför Arvika och blev en av centralgestalterna i Rackstadkolonin. I Vintermånsken från 1895, i dag i Nationalmuseums samling med inventarienummer NM 1628, ligger skogen djupt insnöad under en stjärnklar himmel. Museet beskriver hur Fjæstad förenade verklighetsillusion med jugendens dekorativa formspråk och hellre valde närbilden, med de japanska träsnitten som förebild, än det svepande panoramat.
För kortmakaren är Fjæstad en lektion i att våga det nästan monokroma. Blått, vitt och i stort sett ingenting mer, men med så mycket omsorg om snöns former att bilden ändå aldrig blir tom. Ett julkort i ren blåskala sticker dessutom ut i högen av rött och guld.
Tomtenissen får sitt ansikte
Ingen enskild konstnär har betytt mer för julkortets persongalleri än Jenny Nyström (1854-1946) från Kalmar. Hösten 1874 sökte den tjugoåriga konsteleven upp Viktor Rydberg med sju teckningar till hans saga Lille Viggs äventyr på julafton, och bokutgåvan med hennes illustrationer kom 1875. Källorna är inte helt överens om dateringen av genombrottet: Kalmar läns museum sätter det stora genombrottet till 1881, medan utgåvehistoriken alltså börjar redan 1875. Oomtvistat är att hon från 1880-talet och fram till sin död gav den svenska jultomten det ansikte han fortfarande bär.
I akvarellen Grötstunden delar en gammeltomte ut julgröt till fem förväntansfulla nissar, medan stjärnhimlen skymtar genom den öppna dörren. Lägg märke till hur den röda luvan gör allt kompositionsarbete: mot grått vadmal och halmgult golv räcker de röda toppluvorna för att bilden ska kännas färgstark. Att tomten skulle ha sin gröt är för övrigt äldre folktro än både kortet och kravet på julklappar, en riktning vi reder ut i artikeln om jultomtens historia. Hur Nyströms kort sedan formade hela den svenska julkortstraditionen kan du läsa om i julkortets historia.
Stjärnan som fick ett eget porträtt
Julstjärnan brukar vara en detalj i hörnet av motivet. Hos Edward Burne-Jones blev den huvudperson. I akvarellen The Star of Bethlehem, signerad 1890, bärs stjärnan av en svävande ängel, som håller den skimrande i händerna medan de tre kungarna frambär sina gåvor till Maria och barnet. Birmingham Museums beskriver verket som en av världens största akvareller, och storleken är bokstavlig: när målningen konserverades fick det nya skyddsglaset fraktas sjövägen till England, eftersom det var för stort för flygfrakt.
Idén att låta stjärnan bäras, hängas eller hållas är värd att stjäla. En stjärna i ett snöre, i en hand eller i en dörröppning ger kortet en berättelse, inte bara en dekoration. Nyström gjorde samma sak när hon lät stjärnhimlen titta in genom dörren i Grötstunden.
Och så själva julaftonen
Till sist scenen som alla kort ytterst handlar om. Carl Larssons akvarell Julaftonen, målad 1904 och 1905 och i dag i Bonnierska porträttsamlingen, visar det dukade långbordet hemma hos familjen Larsson, med grenljusstakar, julskinka och barn i festkläder. Ingen snö, ingen tomte, bara det varma rummet. Larsson visar att julmotivet inte behöver vara vinter alls; värmen inomhus räcker gott.
Fyra verk att slå upp
- Pieter Bruegel den äldre, Jägarna i snön (1565): Kunsthistorisches Museum, Wien. Vinterlandskapets urbild.
- Gustaf Fjæstad, Vintermånsken (1895): Nationalmuseum, Stockholm. Nordisk snö i blåskala.
- Edward Burne-Jones, The Star of Bethlehem (1890): Birmingham Museum and Art Gallery. Stjärnan som huvudperson.
- Carl Larsson, Julaftonen (1904-1905): Bonnierska porträttsamlingen. Julen som hemmets fest.
Från museivägg till köksbord
Mönstret i de fyra verken är användbart: en enda färgaccent hos Bruegel, en genomförd blåskala hos Fjæstad, den röda luvan hos Nyström och en stjärna som får agera i stället för att hänga still hos Burne-Jones. Vill du omsätta idéerna i praktiken finns teknikerna i guiden om att göra egna julkort och tankarna bakom färgvalen i artikeln om färg och typografi på julkort. Motiven har burit i snart fem sekler, och ingen av mästarna lär protestera mot ännu ett lån.
Senast faktagranskad: 1 augusti 2026