Den rödklädde figuren som kommer med säcken på julafton är en av Sveriges yngsta jultraditioner. Bakom honom står två helt olika gestalter som växte ihop under 1800-talet: folktrons vresiga gårdstomte, som vaktade ladugården och inte gav bort någonting, och den amerikanska Santa Claus. Här är berättelsen om hur de blev en och samma.
Tomten som tog emot gåvor, inte gav dem
Den äldre folktrons tomtegubbe är den mest populära av de svenska folktroväsendena, och han har föga gemensamt med jultomten. Institutet för språk och folkminnen beskriver honom i sitt väsengalleri som en liten figur som höll till på gården, skötte om djuren och höll ordning på arbetet. Han var oftast osynlig. När han väl sågs beskrevs han som stor ungefär som ett barn på tre till sju år, klädd i grova arbetskläder och med en liten röd eller grå toppluva.
Framför allt var han lättretad. Missköttes gården, eller retades någon med hans favoritdjur, kunde han svara med en örfil, släppa ut hästarna eller slå ihjäl en ko. Belöningen han förväntade sig var en skål gröt, gärna med en klick smör så att han förstod att han var uppskattad. Riktningen är alltså den omvända mot julaftonens: gårdstomten var den som skulle få något, inte den som delade ut.
Ordet tomte hänger ihop med tomt, alltså husets och gårdens plats. Han är dessutom gammal i källorna. Heliga Birgitta skrev redan på 1300-talet irriterat om folk som ställde ut mjölk till tomtar, och i Institutets folkminnesarkiv finns över tusen berättelser om tomtar från olika landskap.
Julbocken hade jobbet först
Under 1700- och 1800-talen var det inte tomten som kom med paketen. Nordiska museet berättar att utdelaren i högreståndsmiljöer på 1700-talet var en person utklädd till bock, ett tämligen skrämmande väsen. Institutet för språk och folkminnen beskriver samma skifte och tillägger att julbockens tid som utdelare blev kortvarig. Först i slutet av 1800-talet tog jultomten över uppdraget.
Ordet jultomte är ungt även i skrift. Enligt Svenska Akademiens ordbok dyker det upp första gången i titeln på skämttidningen Jul-Tomten. Illustrerad Muntrations-Tidning år 1864, vilket folkloristen Tommy Kuusela redogör för i Institutets genomgång av hur jultomten kom till Sverige.
Sinterklaas blir Santa Claus
Det andra spåret börjar med helgonet Nikolaus, verksam i dagens Turkiet kring slutet av 200-talet, känd för att i hemlighet ha gett bort sin ärvda rikedom. Holländska kolonisatörer förde med sig legenderna om honom till Nya Holland, det som idag är New York, och där blev det holländska namnet Sinterklaas till Santa Claus.
Många av de drag vi känner igen samlades i dikten ”Account of a Visit from St. Nicholas”, publicerad anonymt i en New York-tidskrift 1823. Där möter vi en liten, fetlagd figur med rosiga kinder och vitt skägg, som far fram med en vagn dragen av åtta renar och tar sig ner genom skorstenar. Att han är liten är själva poängen, annars vore skorstenen omöjlig.
Till Sverige kom denna julgubbe under senare hälften av 1800-talet, som en kopia av en tysk förlaga. Här är en detalj värd att notera inför nästa avsnitt: han avbildades då oftast som en lång, skäggig munkfigur med en toppig skinnmössa som var vit, grön eller brun, men sällan röd.
Rydberg och Nyström vänder tomten vänlig
Att de två gestalterna smälte samman just i Sverige beror mycket på diktare och konstnärer. Viktor Rydbergs novell ”Lille Viggs äfventyr på Julafton” trycktes i julnumret av Göteborgs handels- och sjöfartstidning, och hans dikt ”Tomten” kom första gången i Ny Illustrerad Tidning 1881. Båda illustrerades av Jenny Nyström, och tillsammans etablerade de bilden av en tomte som är sysselsatt just vid jul, trots att folktrons gårdstomte arbetade året om.
Vilket år novellen kom ut är däremot omtvistat, och det förtjänar att sägas rakt ut. Institutet för språk och folkminnen daterar publiceringen till den 23 december 1874. Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, utgivet av Göteborgs universitet, anger i stället 1871: samma år som Jenny Nyström uppmärksammades av landshövding Albert Ehrensvärd medan hon satt och kopierade på Göteborgs konstmuseum kunde folk enligt lexikonet läsa berättelsen i tidningens julnummer. Vi har inte kunnat kontrollera uppgiften mot tidningsårgången själv och tar därför inte ställning i sak.
Händelsekedjan kring illustrationerna talar dock för det tidigare årtalet. Nyström läste berättelsen först och gjorde sedan åtta teckningar till den. Via tidningens chefredaktör nådde de Rydberg, som fattade tycke för dem, varpå materialet skickades till Bonniers och blev liggande där. Först när hon begärde tillbaka teckningarna kom boken ut, 1875 på Torsten Hedlunds förlag. Den kedjan hinner knappt rymmas mellan en julafton 1874 och ett bokutgivningsår 1875.
Institutet varnar dock uttryckligen för att gå för långt: påståendet att Rydberg skapade bilden av den svenska tomten kallas där något förhastat. Tomten hade figurerat i svensk barnlitteratur och skämtpress i decennier före honom, och redan 1851 tecknade Kilian Zoll en tomte i vadmalskostym och röd mössa som ser ut ungefär som vi tänker oss en tomte idag.
Jenny Nyström fick sitt tomteintresse tidigt. Enligt Svenskt kvinnobiografiskt lexikon var det hennes lärare vid Göteborgs Musei ritskola, Fredrik Wohlfart, som inspirerade henne till tomtemotiven, och samma år som Rydbergs dikt trycktes fick hon som första kvinna i Sverige Kungliga medaljen för historiemåleri. Roligast av allt är en detalj som Institutet för språk och folkminnen lyfter fram: Rydberg själv var inte nöjd med hennes tidiga tomtar. Han tyckte att de var för fula och grova. Enligt institutet förändrades hennes sätt att avbilda dem märkbart över åren, från grova till milda och vänliga, och det är den senare versionen som blev älskad. Hur korten spred bilden vidare berättar vi mer om i artikeln om julkortets historia.
Spridningen var enorm. Tidningen Jultomten, med Nyströms leende tomte på omslaget från 1891, hade under sin blomstringstid mellan 1895 och 1910 en årlig upplaga kring 200 000 exemplar.
Röd rock fanns långt före Coca-Cola
Den seglivade förklaringen att Coca-Cola hittade på den röda tomtedräkten stämmer inte. Bolaget anlitade konstnären Haddon Sundblom, med föräldrar från Sverige och Åland, som illustratör för sina julbilder i trettio år, från 1931 till 1964. Institutet för språk och folkminnen är tydligt med att det inte var första gången jultomten tänktes bära röd rock. Det som blev nytt var att kombinationen röd rock och fyllig äldre herre nu blev tongivande, och att leksaker, affischer, filmer och tidningar bar ut den bilden till en publik över hela världen.
Tidsordningen talar sitt tydliga språk. Institutet skriver att den moderna jultomten tog form runt förra sekelskiftet, alltså decennier före Sundbloms första bild. Nordiska museet är mer precist om just färgen och daterar den röda tomtedräkten till 1880-talet, i teckningar i amerikanska tidskrifter. Museet skriver samtidigt att färgen etablerades delvis genom en amerikansk annonskampanj under 1920-talet och möjligen förstärktes av den. Notera orden delvis och möjligen. Inte heller den av de två svenska institutionerna som ger reklamen störst roll påstår att företaget skapade dräkten.
Ungefär samtidigt gjorde Walt Disney två inflytelserika kortfilmer, Santa’s Workshop 1932 och Night Before Christmas 1933. Den första visas fortfarande på julafton i svensk tv.
Fem hållpunkter
- 1300-talet: Heliga Birgitta skriver retligt om folk som ställer ut mjölk till tomtar.
- 1823: ”Account of a Visit from St. Nicholas” tecknar den lille, renkörande figuren.
- 1864: ordet jultomte i tryck för första gången, i en skämttidnings titel.
- 1881: Rydbergs ”Tomten” i Ny Illustrerad Tidning, illustrerad av Jenny Nyström.
- 1931: Haddon Sundblom börjar rita Coca-Colas jultomte, en roll han har till 1964.
Två tomtar, sex sekler emellan
Det mest slående är åldersskillnaden. Gårdstomten går att belägga i svenska källor från 1300-talet, alltså i runt 700 år. Jultomten som julklappsutdelare dök upp i Sverige först runt förra sekelskiftet, och har alltså funnits i drygt hundra.
Hur färsk traditionen är syns bäst i arkivet. När Institutet 1982 skickade ut sin frågelista om jultomten visade det sig att många av de äldre som svarade knappt mindes någon jultomte från sin barndom, annat än från bilder i tidningar och reklam. Sedd med folktrons mått är alltså mannen i röd rock en nykomling, och gårdstomten som stod modell för honom var en helt annan sorts granne. Han står ändå kvar i julen, i grötskålen och på korten. Vill du se hur han förhåller sig till resten av firandet har vi samlat de svenska jultraditionerna från julbord till tjugondag Knut, och vill du skicka honom vidare på ett kort finns allt om julkort samlat.